At miste sit barn til selvmord: Katriina Huttunens historie

Min dotter begick självmord i juli 2016, tjugosex år gammal. Hon hade insjuknat i depression men fick inte lämplig eller tillräckligt effektiv vård i tid. Det enda hon fick var recept på ett antal antidepressiva läkemedel, trots att hon var rädd för biverkningarna. Och när hon vägrade medicinera sig, nekades hon psykoterapi, eftersom det hör till gängse praxis att man skall ha experimenterat på diverse preparat innan. Under sin sista tid som patient på den psykiatriska polikliniken förvärrades hennes hälsotillstånd fort: hon kunde inte arbeta, hon kunde inte studera, pengarna tog slut, och medan den enda utvägen var den påtvingade medicineringen, beslöt hon att ta sitt liv. Hon hade ordinerats flera recept på Venlafaxin, Voxra, Mirtazapin, Ketipinor och Escitalopram, och ingen hindrade henne från att lösa ut samtliga, nästan trehundra tabletter, på två dagar i rad, från samma apotek, äta upp alla och dö.

Hon lämnade inget avskedsbrev.

Min dotter var en skötsam ung kvinna som inte missbrukade alkohol eller droger. Hon studerade till närvårdare och hade beviljats studielån för följande termin. Hon jobbade på postkontor och hotell. Hon hade en tung barlast: hon hade utsatts för mobbning i skolan och lidit av sin fars alkoholism sedan sextonårsåldern. Då, tio år tidigare, eskalerade hennes mentala problem, men hon lärde sig att tackla dem, tack vare den ungdomspsykiatriska interventionen som erbjöd henne en möjlighet att bli övningspatient hos en psykiatrisk sjuksköterska som studerade till psykoterapeut. Deras vårdrelation pågick i fyra år, och under den tiden kunde min dotter, trots sina grava inlärningssvårigheter och sin hypersensitivitet, växa upp, ta studenten, bli självständig, påbörja studierna och sysselsätta sig.
Hon var en öppen och omtyckt flicka med en enastående social talang och ansvarskänsla. Å andra sidan var hon en hemlighetsfull person med ett stort behov för integritet. Ingen av hennes vänner kunde ana att hon skulle begå självmord, ingen. Hon var inte självdestruktiv eller suicidal. Och ändå. Hon hade någonting att dölja, och när livets logik ersattes av dödens logik, valde hon bort alla som skulle tänkas hindra henne från att realisera den ultimativa handlingen.

Min dotters sjukdomsförlopp kulminerade i en oöverkomlig professionell försummelse. Jag kallar det för vanvård. Efter hennes död har jag fått tag i hennes patientjournal, och där står det entydigt att även om hon inte var villig att bota sin depression med medicinering, ordinerades hon dessa preparat, gång på gång, trots att läkarna vet, eller åtminstone borde de veta, att vissa antidepressiva medel utökar markant risken för självmordsbenägenhet hos unga patienter. Det finns skriftligt bevis på att hon först meddelat åt vårdpersonalen att hon inte tål mediciner och sedan att hon ämnar ta sitt liv med hjälp av dessa receptbelagda mediciner. Psykiatern och personalen på psykiatriska polikliniken var de enda som visste om hennes intentioner, men de reagerade inte. De lät henne dö.

De kan inte förlåtas.

Inte heller jag kommer någonsin att förlåtas.

Min skuld som mor är enorm, och jag skäms över att ha övergivit mitt barn. Hon behövde min hjälp men jag var inte kapabel att ge den. Sedan ville hon inte ha hjälp, och jag trodde att hon inte behövde mig. Jag ville inte veta av att hon skulle ha behövt min hjälp. Min sorg genomsyras av besvikelse, vrede, skuld och skam. Jag kan avskriva mig från mitt självhat. Jag anser att alla dessa fundamentalt negativa emotioner är berättigade, och de samsas i min sorg. De är helt väsentliga grundelement i mitt sörjande.
Det är min börda, men min börda är ända mindre än det prekära helvetet där min dotter befann sig. Min tragedi är inte så stor som den psykiska smärta som gjorde att min dotter tog sitt liv. Jag har överlevt, hon har inte gjort det.

Min sorg har inte gjort mig till en bättre människa. Jag skiter i altruism, kamratstöd, terapi och alla välmenande goda råd. Såväl förlegade som gällande sorgeteorier, diskussioner, metoder och tendenser gäller inte mig. Jag står utanför den pågående debatten. Jag representerar en sorgesyn som tillåter mig att ha en fullgod existens mitt i en intensiv och konstant sorg. Min vardag fungerar perfekt som sådan. Jag arbetar, läser, skriver, sover, promenerar dagligen på gravgården. Jag reser mycket, och jag reser i sorgens tecken. Det enda jag inte står ut med är onödigt socialt umgänge. Jag har isolerat mig frivilligt, eller det har väl inte varit frivilligt utan en konsekvens av ett antal icke-möten, oförståelse och intolerans. Jag har blivit en utpräglad sorgeperson, men det är inte ett problem för mig. Det är bara ett problem för omgivningen.

Jag tror att det för en förälder är fullt omöjligt att någonsin återhämta sig från sitt barns självmord. Men det kanske inte heller är meningen? Döden har alltid betydelse. Min dotters självmord har betydelse, om än tragisk, konfliktfylld och kontroversiell, men hade den inte betydelse, hade hon fötts, levt och dött i onödan. Att hon misslyckades med sitt liv har betydelse. Därför måste också sorgen ha betydelse.
Min sorg är inte en dynamisk process, och det att jag inte visar tecken på en återställd tillvaro är ett ännu större tabu än döden: man säger att man borde bearbeta den traumatiska krisen och gå vidare, blicka framåt, inte dväljas i sorgen, inte tänka på det hemska och negativa som skett. Man borde koncentrera sig på de goda minnena. Att ha resiliens är inte det som först förutsätts av en förälder som förlorat sitt barn, men när den rimliga sorgetiden, från ett halvt år till två, högst tre, fyra, gått över, borde man igen kunna agera normalt i samhället och återvända till livet.
Men tänk om man hela tiden agerat normalt? Alla dessa krav och korrigeringsåtgärder betyder ju implicit att reducera förlusten, och det vill jag inte gå med på. Jag ser inte sorgen som ett passiverande, paralyserande och destruktivt störningsmoment. Att våga ta ut steget, och se sig själv i spegeln och konfrontera den oåterkalleliga verkligheten är ingenting jag kan undvika eller slippa. Det är dagens toxiska positivism som hindrar den sörjande att hantera reella motgångar. Man blundar totalt inför det faktum att livet bör tas allvarligt. Det här är inte underhållning.

Sorgen ger glädjen djup.

Jag är frilans och sysslar med litteratur, alltså arbetar jag hela tiden, också medan jag vilar. På samma sätt kan jag inte heller ta pauser från sörjandet. Jag tänker på min dotter och hennes död hela tiden. Sorgen har blivit varaktigt sällskap, min bästa och enda vän. Jag har lärt mig att vila såväl i arbetet som i sorgen, för jag har inga andra val. Det här är det enda alternativet för mig. Jag ber inte om nåd. Min dotter hade sina egna tvingande skäl att begå självmord. Och därför är det mitt moraliska ansvar att leva vidare medveten om orsak och verkan, utan att glömma, utan att förringa, utan att förtränga. Och när jag inte ens försöker väja undan för denna horribla sanning, återstår det en smärtsam inre ro. Det heter människolivets kausalitet.

Katriina Huttunen (f.1959) er fra Finland. Hun har oversat nordisk litteratur til finsk siden 1988, herunder vær​ker af Karl Ove Knausgård, Naja Marie Aidt og Linn Ullman. ‘Surun istukka’ (på dansk: ‘Sorgens moderkage’) fra 2019 er hendes debutroman. Hendes kommende bog hedder ‘Mustaa valoa: muistiinpanoja hautausmaalta’ (på dansk: ‘sort lys: noter fra en kirkegård’). Katriina betegner sig selv som en nordisk tragiker, som skriver i genren skønlitterær autofaktion.

(Billedet er taget af Miikka Pirinen)

Andre fortællinger om at miste